Kanske är vi nu så vana vid fotografi att dess effekter återigen blivit osynliga för oss. Vi har lämnat det primitiva eller bokstavliga stadiet, väntat spänt på dess avgörande ögonblick och nyckfulla essentialisering och helt nyligen passerat den likaså löjliga fascinationen inför dess plasticitet. Eventuellt kan vi nu acceptera fotografiets promiskuitet som något givet, som uppenbar och alltså inte ett bättre föremål för precessen, vilket den ju heller aldrig var. Vad vi tack och lov uppnått till priset av utmattning är ett tillstånd av villig desillusion, ett tillstånd där vi kan tänka över de vidare innebörderna.


 

Det är alltså en tankemässig insikt att om det fotografiska betraktelsesättet i Ulf Lundins verk inte är helst spelat så är det alltid tillrättalagt och att detta tillrättaläggande dessutom är en bisak, inte det som gör det till vad det är. De metoder han använder för att manipulera det redan tvetydiga passiva och automatiska hos mediet skiljer sig från projekt till projekt, eftersom han inte eftersträvar en konkret analys. En flinkare artikulering av hans foton skulle inte vara lika formkritiskt utan snarare en konstruerad exemplifiering av absurt medvetande, ett medvetande som evigt fångats mellan längtan efter helhet i livet - symboliskt frammanad av bildmässigt sammanhang - och kunskapen om hus osannolikt det är att nå ett sådant välsignat tillstånd.


Bilderna i hans senaste serie - till exempel kärleksfesten på Stureplan eller barndomskatastrofen på skridskobanan - består alla av lika delar av extas och förnedring. De är osannolika, men samtidigt igenkännliga som omedvetna projektioner, rentav banala. Lundin får vår inre längtan att explodera genom att ge den ett slutmål som är gensinnigt olikt något som ens påminner om tillfredställelse. Det här är vad du vill ha, det här är vad du får.


När hans bilder är som bäst fungerar de som mer än metaforiska illustrationer och är snarare ett slags hermetiska rum för verksamhet - först för hans skapande, sedan för vår betraktelse, och till sist för en gemensam tanke - som utvidgar det liv vari det existerar. Rummet är ounvikligen sprucket, men det är också liktydigt med ett slags möjlig värdighet: befriade från alla eventuella spår av mystifiering kan foton förse individen med en giltig metod för positionsbestämmning, något som i Lundins bekymrade tankevärld är ett företag som alltid är laddat med humor och patos.

 

Besökare på en kyrkogård som alla letar efter en plats att kalla sin egen i ett landskap överbefolkat med deras gelikar vet naturligtvis att de hittar den först när tiden kommit för att dö. Likgiltig snö faller, faller alltid.

Fotografier © Copyright Ulf Lundin
Text © Copyright Gil Blank